Separationsångest!
Ja precis , jag har separationsångest! Allt började efter att min mormor hastigt gick bort , de va den värsta dagen i mitt liv !
En människa som jag växt upp med och som jag älskade så in i bomben bara försvann utan att hinna ta farväl .
Jag har märkt att när jag flyttade till Säffle så kändes de för långt bort från mina nära och kära (2 mil till dem) så jag flyttade hem .. Nu har jag flyttat till Oslo för att skaffa jobb och tjäna lite pengar inför resor och så , men jag har tyckt se varit jätte jobbigt ! Funderingars bara virvlar i hjärnan.
-kommer mina brorsbarn känna igen mig ?
-tänk om någon bara går bort igen , jag vill inte missa en sekund av mins näras liv ..
-glömmer mina vänner bort mig och sedan skiter i mig ?
De är jätte jobbigt att känna så .
Ex. När jag gick i skolan och mina kompisar gick till maten och kanske inte såg att jag inte var klar att lägga in mina böcker i skåpet så jag hamna efter . Min dumma hjärna inbillade mig att "mina vänner vill inte vara med mig fatta det ! "
Detta gör att när folk ska ha muskulöst måste de fråga mig om jag vill va med , jag tar inte förgivet att jag ska vara med så jag vill inte tränga mig på. Men
Mina fina vänner tar de ju förgivet att jag självklart ska vaa med !
Jag kan framstå som
Jobbig , men i själva verket när jag ringer 300 gånger är för att jag ska känna mig lugn att du fortfarande är där , och att jag ska få bekräftelse att jag duger för "dej"
Detta är något jag kämpar med varje dag ! Och om
Jag får bestämma själv kommer jag bli fri från det snart !!
Puss nu fick jag lufta mig !
